Jag ser ingenting. Är det någon där?

Jag är här

Vem är du?

Spelar det någon roll?

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Måste du prata?

Ja, jag tycker faktiskt det. Jag vet inte varför jag är här och det är mörkt. Situationen, måste jag erkänna, skrämmer mig. Är det inte motiverat att söka kontakt om man faktiskt upptäcker att en annan person är i samma rum?

Jag antar det.

Bra att du håller med mig.

...

Du är inte mer benägen att berätta vem du är nu?

Det stämmer.

Då struntar vi i det.

Låter bra.

___________________________________________________

Hur kan du vara så lugn?

Jag har varit här länge.

Vad är det här för ställe?

Du skulle inte förstå om jag försökte förklara.

Intressant att du antar något sådant efter att ha pratat med mig i uppskattningsvis två minuter.

Bara en känsla.

Jaha. Jag vill i vilket fall som helst att du försöker, ändå.

Känner du kedjorna kring dina fötter?

Ja, faktiskt.

Är de tjocka, robusta?

Ja.

Då ligger du illa till.

Jaså?

Det här rummet är ett tomrum. Kedjorna håller dig kvar eftersom de är din ilska. Du bär på mycket ilska.

Du är galen. Det här är galet. Jag vill härifrån.

Som väntat. Ingen förståelse.

______________________________________________________

Jag menade inte vad jag sa. Om att du är galen.

Det spelar ingen roll.

Jag vill inte att vi ska vara ovänner.

Det finns inga alternativ.

Hur kan du säga så?

För att jag vet. För att jag är som jag är.

_______________________________________________________

Du, är du fortfarande där?

Jag kommer alltid vara här.

Säg inte så. Vi kan komma härifrån. Kedjorna kring mina fötter har tunnats ut.

Det brukar bli så.

Jag ser något. Ett ljus.

Öppningen.

Det är en öppning. Jag kan ta mig härifrån.

Gå.

Men du då? Kommer du med mig?

Omöjligt.

Sträck mig din hand, snälla.

Gå medan du kan. Öppningen försvinner snart.

Förlåt mig.

Du är inte den första.