Jag skyndar mig över gatan och in i ica-butiken. Väl innanför dörrarna letar jag mig fram mellan hyllor med burkkonserver, vetemjöl, flingor (du vet den sorten som du alltid brukar äta till frukost) och kaffe. Springer förbi den där pojken jag en gång var så tokförälskad i. Han står där och håller hennes hand. Och han ger henne en puss. Jag rusar vidare och egentligen bryr jag mig inte om vem han pussar på men han kunde väl åtminstonde ha sagt hej eller kanske vinkat lite.

Jag passerar grönsaksdisken och ökar stegen ytterligare. Snart är jag där. Rundar hörnan och där är det. Godiset. Jag tar en plastpåse och en skopa. Ivrigt öser jag i alla lakritssorter jag kan hitta.

Damen i kassan ler lite när jag betalar. Kanske försöker hon bara se lite snäll ut. Kanske tycker hon att jag ser roligt ut där jag står med min överfyllda påse med lakrits. Eller kanske så ser hon verkligen mig. Och förstår. Att jag önskar att jag kunde le tillbaka. Men det går bara inte. Det går helt enkelt inte att le just nu men hon ser så snäll ut den lilla damen. Jag överväger att slänga mig runt hennes hals och bara bryta ihop. Jag betalar och går därifrån. Den lilla damen sitter kvar och ler vänligt. Jag undrar om hon gett mig en kram ifall jag frågat om en.

Det regnar ute. Jag går neråt gatan, bortåt parken. Ljudet av mina steg ekar tyst mellan husväggarna. Det regnar ute ikväll, men jag märker det inte.

Jag sätter mig ner på bänken. (Du vet den där bänken där du höll mig i handen en gång och sa att jag var söt när jag försökte se arg ut.) Tar upp en bit saltlakrits ur påsen. Håller den mellan tummen och pekfingret. För den sakta mot min mun. Sluter ögon när den når mina läppar.

Regnet vräker ner över staden ikväll. Men jag märker det inte. Allt jag känner är den första smaken av lakrits mot min tunga. Och jag minns dig. Dig och dina lakritskyssar. Och jag gillar ju inte ens lakrits tänker jag och tar en ny bit och undrar om du minns att vi satt på den här bänken en gång du och jag.
Och jag fick en kyss av dig som smakade lakrits.