Det är som att vakna som en fjäril
Med solens gula vingar på sin rygg
Men man dör ändå lika smärtsamt
I mörkret som en blodtörstig mygga på jakt
Som faller i kläm mellan någons händer
Så är det,

Det är som att vakna i daggen som ett strå
Och sakta ägna sin dag åt att sträcka sig mot solen
Och sakta vaja under himlen blå
Och lika skrämt krypa ihop när nattens mörker tränger sig på

Det är som att sakna, vandra runt med någons bultande hjärta i sin hand
Man bär det, värmer det, skyddar det, älskar det
Medan ens egna hjärta hänger löst i några trådar inuti ens egna kropp
Och kan knappt kallas för hjärta
För man har redan gett allt man har, allt blod, hopp, puls och kärlek åt någon annan
Och inte brytt sig om att man inte får något tillbaks
Och man fortsätter att vandra i blindo
För man tror man vet allt om kärlek

Man tror att man vet hur det känns att älska
Och man tror man vet hur det känns, att vara älskad…

Och trots att man är instäng i en bubbla av glas
Håller man hårt i sidenbandet som hindrar en från att falla ner i något
Som man kan likna vid en tunnel av rymd, stjärnor och drömmar
Allt som man vill ha, men aldrig kan få
Så balanserar man bara på kanten, för man vågar inte ta chansen
Vågar inte hoppa,
Men det är bara då man kan få sina vingar,
Det är bara när man hoppar som man kan får sina gula fjärilsvingar
Bundna av kärlek, bundna av hopp

Och det är bara när man vågar ge bort sitt hjärta som man verkligen kan få något tillbaks
Det är bara då det kan fästa
Det är bara då allt kan bli som det ska