slutet stod skrivet
innan första beröringen

vi slet ut själarna ur våra kroppar
när vi nuddade törstande hud

det är över men vetskapen
mättar inte tomheten
hålet i bröstet exploderar

tid står i lågor
till havsbris vågar släcka flammorna
när vi går vidare minns vi oss
som vi var
som vi försökte

vi öppnade rädslorna
och blev ett med dem
slöt dem när djupets oceaner
oväntat svämmade över
i främmande vidder av nyvaknat liv

du rörde mitt hjärta min själ

kärlek är blind men varför se
sinnena bevarar doften

stryker bort hopp från våra kinder

förenar vacker men dömd tid
i återskapta ögon
oss båda i ett ansikte

jag håller ännu din hand i min
fast greppet avtar
varje minut vi andas frånskilda