himlen brinner ibland
orange och röd
en sorts krona,
ett ljus att bli avundsjuk på
fäller droppar
som tankarna fäller mig
några gånger om dagen
och jag jagar mina drömmar
fortfarande
med ett snett leende,
ett fast handslag
och nålar under huden
precis
precis under ögonen
det kan göra så ont ibland
att stänga dem
och det är ett neurotiskt balanserande
på en hög mur
vem jag ska vara idag
vem som vill ha mig
som någon
som de kan ta hem, ta hand om
ett balanserande mellan
världsherravälde
och en simpel vilja att leva
ett ständigt skifte
mellan
att ge
och ta emot
det är i avstånden där emellan
jag hittar mig själv
och mitt spöke
flickan som rev sönder mitt hjärta
en gång i tiden
har flyttat
ihop med någon annan stackare
och en vacker dag
ser jag dem hand i hand
en barnvagn kanske,
lyckans dagar
kanske
och jag funderar ibland
på att ringa dig
för att se
om den här stans enda prinsessa
kom iväg till new york
eller trampar vidare dit hon vill
alltid upp
alltid iväg
i stockholm city
men jag vågar inte
med dig var jag alltid så feg
feg för just det här
och i ett annat universum
kanske vi sitter kvar där
på glenn miller
eller står på det där taket
försvunna och trygga
i tanken på varandra
men du vet
tanken är vacker
och nu åker pendeln
skjuter mig genom tunnlar
över liken från flaskor
och författarambitioner
genom nätter i högdalen
ångest i midsommarkransen
klirrande glas på söder
och tröstlösa vandringar i flemingsberg
och jag möter
en trött pojkes blick
där vagnen kränger till
och
tänk på avståndet mellan
vagn och plattform
när du kliver av,
tänk på
avståndet
mellan människor, min prinsessa
sådana som du och jag