jaget krymper till ingenting

när blicken fastnar på himlavalvet

och oändligheten slukar sinnet

nuet smälter ihop med evigheten

och det förflutna

sjunger om svunna dagar som

jag aldrig får se

oändligheten skrämmer mindre

än tanken om slut

om murar

väggar

avgrunder utan materia

där inte ens vakuumet kan existera

ensamheten känns lika skrämmande här

som i det stora

någonstans

kan vi inte vara ensamma