Jag träffade en man idag,
en man som en gång var en pojke jag kände
så där alldeles för väl.

Och vi brukade springa barfota över ängar på somrarna, du vet? Ligga och titta på stjärnorna när det var molnfritt. Ligga och titta på molnen när det var stjärnfritt. Vi låg. Och tittade. Ibland förevigt, ibland inte alls.

Vi talades vid nu idag, tillsammans fångade i den fredagslånga Konsumkön,

vi talades vid och vi skrattade nervöst åt
det lilla vi kom ihåg från den tiden.

Den tiden,

som om den vore annorlunda från den som är nu.
Egentligen är det inte så mycket som skiljer
dom olika tiderna åt.
Egentligen så är det inte så himla länge sedan heller.
Ändå kan man ju knappast heller säga att det är samma tid?

Det är alltså inte olika tider, men inte heller samma.
Detta leder oss till slutsatsen att den mänskliga faktorn tid har sina brister.
Detta leder oss till att människor har sina brister.
Detta leder oss till att vi lika gärna kan dra åt helvete.

Stryk det sista förresten, det känns så alltför depressivt och just idag har jag inte tillåtelse att utöva den religionen.

Vi har våra brister, eller är det våra brister som har oss?
Jag menar,
om jag väljer fel, så är det väl fel just för att jag ifrågasätter det?
Inte för att det faktiskt finns regler för rätt och fel.

Men ändå.


Jag har tröttnat på att skriva tror jag,
eller jag har tröttnat på att inte veta vad det är jag
faktiskt försöker säga.
Som idag, jag antar att allt jag ville säga var
att jag är samma människa alltid utom ibland när det är en annan tid som ändå är samma.

Jag har tröttnat på att skriva, för jag vet inte vart jag är på väg,
och även om jag visste det

skulle det innebära att jag snart var framme?


Det här blev sjukt misslyckat, men jag publicerar för att försäkra mig om att jag existerar idag också. Man kan aldrig vara nog så säker.