Del II
En längtan.


Sängen är stor, för stor.
Värmen tränger sig in under huden.
Tryggheten.
Orden är bara ord.
Känslorna är bara känslorna.
Mannen knivhögg honom, inget mer.
Han dog, men det gör han alltid.
Orden är bara ord.
Ändå ekar ljuden i hans hjärna,
de är det enda han hör.
”Du är världelös” – lämna mig aldrig...
Trygghet.
Han vill bara känna sig trygg.
Kroppen smärtar – täcket värmer.
En klump i magen,
i halsen,
i kroppen.
Bloder rinner,
rinner fel väg,
rinner ur hans kropp
och färgar underlakanet rött.

Tankarna flyger fram och tillbaka.
”Du är värdelös” – lämna mig aldrig...
Han vill bara krypa in under täcket
och in i värmen; tryggheten,
och bara få finnas; bara få existera.
Allt spricker inom honom.
Allt sprängs.
Men tårarna kommer inte.
Allt sprängs, och sprängs.
Mannen smyger bland hörnen.
När som helst nu kommer han komma fram med kniven i högsta hugg.
Allt sprängs.

\"Ge mig vad som helst – piller, alkohol, rakblad, tårar... Få det att ta slut. Få mig att glömma, om bara för en sekund. Få mig att glömma – simma upp till ytan och ta en nypa luft så att jag orkar hålla andan. Orkar att orka.. Få mig att glömma.”

Tårar – Äntligen

Han låter allting rinna av honom.
Låter allting spricka; sprängas
– tar en nypa luft.
”Du är värdelös” – lämna mig aldrig...
Hur hamnade han här?
Gråtande och blödande
– både psykiskt och fysiskt –
under täcket i sin egen säng?
Vad gick snett?
”Du är värdelös” – lämna mig aldrig...







Jag lämnar dig aldrig, tänker han och somnar.