Ibland är jag som segelbåten jag brukar se från kajen i närheten av där jag bor. Med alldeles för stort segel och med en kapten utan sjökort som slås med livet som instats för att inte välta mitt bland vågornas desperation.

Framför mig passerar de större skeppen, de med passagerare och livboj. De har inget att frukta för färden är varje dag den samma. De har allt de kan begära och lite till. Från hytten bakom glas följer de jollens kamp.

För där finns ingen som vet hur man får båten på köl, när den kantrar och byxkanten smakar salt. Att undvika land när ingen lyssnar.