Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Intellektuella motsåndsrörelsen i Burmesiska djungeln får ris. Jag vet! Kristna männsikor gör hemska saker i världen.


I Jesu namn; Amen



Vi var tillbaka. Det var inte på riktigt. Ingenting var riktigt på riktigt längre. Du skulle ju vara död, du. För länge sedan.

Marknadens gummor blev alldeles rörda. Glömde dölja sina röda tänder i uppståndelsen. Det var samma gummor som viftade flugor. Samma lukter av hängande kött. De verkade tro att självaste Buddha var inblandad i miraklet. Du var så tjock och fin! Men jag visste hur tungt. Du sov så länge.

Vi skulle upp i bergen. Jag började få bröst och behövde byta kläder. Jag hade ingen BH. Får inte se så förbannat vit ut! Så lockande! Det vore farligt på något sätt. Jag kittlades av tanken att någon skulle röva bort mig. Bort och ännu längre. Otroligt lockande. Försökte samtidigt stympa min längtan att få sitta i ditt knä, i framsätet.

På gränsstationen. Någonting är fel. Papper och pass. Jag ser att de granskar samma papper flera gånger. En menlös fläkt i taket. Ljusbruna uniformer. Det är inte meningen att vi skall ha ris. Det är fel att åka pickup. Vad håller vi på med? Vi går och står och svettas. Det börjar bli svårt att le. Jag vet att jag inte är snygg längre. Inte alls. Ingen kommer att titta på mig. Men nu måste jag le. Och vara tyst. Så mycket förstår jag. Sen lossnar något. Ingen vet vad, egentligen.

På vägen upp pendlar jag mellan fasa och längtan. Vi kan slungas ner för branterna! Vilken sekund som helst! Det stupar. Ingen skulle hitta oss. Ett hjul kan lossna. Det är inte ens osannolikt. Jag luktar järn i handflatorna.

I brynet sitter män med gevär och cigaretter. Deras knän når dem upp till hakorna. Det är som om de inte gjort annat än suttit på huk, i väntan på något. En apa springer runt under ett träd, bunden runt höfterna. Jag tycker att det är för kort, repet, för stramt. Det är synd om apan, säger jag, och fortsätter med riset. Hur kan vi ge ris till människor med vapen? Det är inte bra, tror jag.

Det var då du berättade för mig om indianer och mockasiner. Om tankar och krafter och våld och jag skrek. Jag skrek så högt jag bara kunde utan att det hördes på något sätt alls. Sen var det för sent. Du hade redan smetat ner mina banor. Det som var rakt var plötsligt böjt och hela vägen hem var lika brant som vägen upp, men det spelade ingen roll längre och det var en lång dag. Jag tänkte på hur bra allt skulle bli. Så bra. Jag skulle bli glad igen. Jag skulle bli glad om jag bara fick tvätta mina händer med tvål, med tvål, med tvål. Men så blev jag aldrig ren igen. Och jag kan inte ens dölja föraktet längre.






Prosa (Prosapoesi) av Rakel Lorner
Läst 521 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2007-10-03 21:13



Bookmark and Share


  Maria Zena Viklund
den här fastnade i mitt hjärta, tack! bokmärker!!
2007-10-25

  Anna Frölander
men vilken stilistisk säkerhet du har i den här berättelsen och jag läser med hjärtklappning, full koncentration och du beskriver så målande och med en egendomligt undanglidande känsla, som att något onåbart finns där hela texten igenom, som gör att jag är fast. Men slutet, det sista stycket är så starkt att jag känner mig både glad och ledsen på samma gång.. Det här är bland det bästa.
2007-10-04

  Effell
Nästan reportage-status. Otäckt verkligt och närvarande.
2007-10-03

    Bögen
En text i tiden - från en tid som svunnit.
Välskrivet och målande, så att lukter förmedlas. Verbalt bildligt med verkligheten överensstämmande, och likväl marmorerat med rakelska bilder om smet och järn... och en dubbeltydighet i ordet ris...
2007-10-03
  > Nästa text
< Föregående

Rakel Lorner
Rakel Lorner

Mina favoriter
ego
Manodefensiv
pompeji