när ska du inse likhetens tärda ansikten

att vi klär i samma färger

vi står ju med fötterna i samma sjö

våra färger är bara lite olika starka

våra vågor lite olika vilda

runt i cirklarna vi helande färdas

runt åt varsitt håll

ska du någonsin förstå att du inte är ensam

här bredvid dig jag är bosatt

dag som natt, morgon som kväll

även om vi bara möts ibland

fatta då mina kalla händer och håll fast

min styrka ska leda dig till mitten

av kärlek ska jag öppna dörren till ditt hem

kanske jag må leva i en illusion

en vacker hägring i horisonten

kanske du må försvinna om jag tar på dig

men det är min egna saga som ingen kan ta på

vinden flåsar mig ljummet i nacken

och universums obarmhärtiga klocka fortsätter slå

jag vågar inte vända mig om längre

vill inte se min egen skugga skratta åt mig

vi är lika du och jag

du ser det bara inte när du vandrar i dimman

fast kanske du blundar

för att du vill att jag ska gå

kanske jag är irriterande envis

men jag står där jag står