Hon var så ledsen, och så arg. Det kändes som om hon sprutade ifrån sig gnistor där hon gick, som om hon helst ville trampa ner all snö som fanns inom synhåll med sina stora, mörkbruna vinterkängor, lämna djupa spår av ilska i allt det där irriterande vita, och sedan lämna allt bakom sig. Men det kunde hon inte, hon var alltför arg, alltför ledsen.
Maxines steg gick över från att långsamt trampa ner varenda centimeter av snö som de kom över, till att springa, fort, hårt, utan att hon brydde sig vad hon trampade på. Hon lämnade skogsstigen bakom sig och mötte en gata där allting såg öde ut, inga lysande billyktor i sikte, inga cyklande människor (vem skulle frivilligt bege sig ut på cykel i det här vädret?), inte ens någon som var ute på kvällspromenad med sin hund. Det enda som syntes var en massa hus med ljusstakar i sina fönster och tusentals snöflingor som föll ner i väldiga mängder från vita moln som täckte hela himlen, och det hela upplystes av gatulampornas gulorangeaktiga belysning.
Maxine ville helst krossa hela det filmlika, snöiga och alltför idylliska landskapet. Hon ville slå sönder fönsterrutorna som skyddade vintervärlden, och trampa det krossade glaset i ännu mindre bitar. Julen var över för länge sen, och då kunde man lika gärna radera de snötäckta landskapen ur minnet och packa ner ljusstakarna i lådor som man gömde långt inne i städskrubben.

Hon visste att många skulle säga att hon överreagerade, men vintermörkret hade aldrig fått Maxine på det här humöret. Förut hade hon, barnsligt nog, älskat att skutta runt i snön, bygga snölyktor och snögubbar och göra snöängel efter snöängel på gården. Hon mindes att hennes mamma brukade kalla henne för sin egna lilla snöängel, och så hade de rullat runt tillsammans i snön, hon hade kastat snö i sin mammas ansikte, varpå hennes mamma skrattade och kastade lite tillbaka. De hade haft snökrig där, bara de två, ute på gården bredvid snögubbarna och snölyktorna som spred ett uppiggande ljus runtomkring dem, och då hade det vinteridylliska landskapet inte stört Maxine det minsta.
Nu högg det till i Maxines hjärta där hon sprang genom snöovädret, och hon önskade att hon inte alls hade kommit att tänka på det där med snöänglar. Minnena av hennes mamma fanns fortfarande kvar och gjorde sig ständigt påminda, ingen skillnad hur mycket Maxine försökte tränga undan dem. Hennes mamma hade dött i cancer för ett år sen, men det kändes som igår då Maxine hade stått där bredvid sin mammas sjukhussäng. Hon kände sig inte som någon riktig snöängel längre, snön låg orörd på gården där hon hade tumlat runt förut. Nu var hon en misslyckad ängel, utan vingar.

Maxines springande steg hade övergått till joggande, och hon hade ingen aning om hur länge hon hade sprungit, men när hon saktade in på stegen märkte hon att hon för länge sedan hade sprungit förbi det lilla huset där hon bodde, och där hon borde ha svängt in. Hennes telefon, som var kall efter att ha tillbringat flera timmar i fickorna på hennes jeans, berättade för henne att klockan var halv tio, innan för många snöflingor gjorde displayen suddig och flimrig.
Hon lät telefonen glida ner i fickan igen, och gick vidare, eftersom hennes pappa tydligen inte hade saknat henne. Det spelade inte så stor roll för henne heller, det blev alltid en sån spänd stämning mellan henne och pappa nuförtiden. Det hade varit så mycket lättare med mammas skratt och finurliga kommentarer som smög sig in mellan raderna i konversationerna. Numera blev deras samtal korta och koncista, som om de dolde någonting för varandra. De var inte som pappa och dotter, utan som främlingar. Det var som om Maxines mamma spökade där emellan dem, drog i dem båda, hade tagit med sig lite av dem båda när hon dog. Maxine hade aldrig stått sin pappa lika nära som sin mamma.

Plötsligt fick Maxine en stark känsla av att hon behövde någon att prata med. Någon som hon egentligen inte kände, bara någon som kunde ge henne lite medkänsla, stötta henne, dra upp henne från den där eviga sörjan som vintermörkret tycktes ha dragit ner henne i. Fast hon gick ovanpå den nyfallna snön, trampade ner den och lämnade tydliga spår, så var det istället snön som bestämde över henne. Hon kände sig som begraven under den, under vintermörkret, begraven under en massa tankar som hon måste få ut på något sätt.
Hennes ben valde själva sin väg fram, och det dröjde inte länge innan Maxine stod framför isplanen, där alla små barn, och några lite större, brukade tumla runt på ovana ben med skridskor på fötterna. Nu var det tomt och hon såg inga människor, varken små eller stora, i närheten. Hennes skor åstadkom låga, knarrande ljud när hon gick fram genom snön, och snart stod hon ute på isen. Hon var den första som gick där, på den snötäckta isplanen, efter att det hade blivit snöstorm. Snön dalade fortfarande ner, men träden vajade inte längre som om de skulle trilla omkull närsomhelst. De stora flingorna föll tyst runtomkring Maxine, och hon stod där och lyssnade på tystnaden.
Plötsligt bröts den. Hon hörde steg, som åstadkoms av någon annan, någon som befann sig bakom henne, som av ljudet att döma lät sina kängor knarra fram i hennes fotspår. Hon tittade sig snabbt över axeln, och där stod en liten figur i hennes ålder. Hans svarta mössa lyckades inte helt dölja det ljusa, lite lockiga håret som föll ner i ögonen, och hela han såg lite komisk ut med snöflingor såväl på mössan som i lockarna. Hans händer var nerstuckna i jeansfickorna, det såg ut som om han log, och när han tog ett par steg ut på isen såg Maxine att det var Jeremy. Jeremy gick i hennes parallellklass, och han var den som aldrig gjorde väsen av sig, som bara fanns där. Han var inte på något sätt utstött, men han var inte med i något gäng heller. Han var bara en i mängden. Precis som hon. Och nu stod de båda där, på isen, och tittade på varandra.
Maxine undrade om hon borde säga något, men han hann först. Han bröt tystnaden med ett kort ’hej’, och hon nickade tillbaka. Maxine lade märke till att Jeremys ögon tindrade lite när han log, vilket han så gott som aldrig gjorde i skolan. Han stod alltid bara där bredvid, med en allvarlig min, och betraktade. Nu såg Maxine honom ur en helt annan synvinkel.
’Hur kommer det sig att du är här alldeles ensam?’ undrade Jeremy, och tog några steg närmare. Maxine ville av någon underlig instinkt backa bakåt, men hon stod kvar.
’Jag är ute och går, bara’, svarade Maxine osäkert. ’Behövde tänka lite. Du då?’
’Typ samma.’ Jeremy ryckte på axlarna. ’Jag tänker nog för mycket.’
Plötsligt blev Maxine lite mindre osäker, och fick lust att le tillbaka mot Jeremy. Tänka för mycket? Det var precis så hon hade känt sig de senaste timmarna. Begraven i tankar, alltför många tankar. Hon satte sig ner på isen, hon kände inte att det var kallt, och vinkade åt Jeremy att komma och sätta sig bredvid henne.
Så satt de där. Snöflingorna föll omkring dem, medan de pratade, om allt och inget. De satt och skrattade i början, och sen började de prata om allvarliga saker. Maxine berättade till och med om sin mamma, och det konstigaste var att det inte kändes det minsta konstigt att prata med Jeremy. Han satt tyst och lyssnade, och lät henne berätta så mycket hon ville. Tiden flög förbi, snön fortsatte dala ner från himlen, och till slut lade sig Jeremy ner på isen.
’Ska vi göra snöänglar?’
Maxine började skratta, och kände sig plötsligt sådär barnsligt glad igen, som hon hade gjort förra vintern, innan julen, då den första snön just hade kommit, hennes mamma fortfarande levde och hela världen ännu var en idyllisk vinterdröm. Skillnaden var att mamma inte fanns där längre, men snöängelskänslan fanns kvar. Hon tittade upp på himlen, tänkte på sin mamma, och lade sig sen ner och gjorde en snöängel bredvid Jeremys. Hon fångade en snöflinga på tungan, vände sig mot Jeremy och log en gång till.
Och plötsligt var hon en riktig snöängel igen. Mammas lilla snöängel, som hade fått tillbaka sina vingar.