På dörren, mitt bland alla planscher och teckningar som du hade tejpat fast, fanns en stor lapp med texten ”Maddys rum – Stör ej”. Jag hade alltid älskat din dörr, dina fantasifulla teckningar som du kunde sitta uppe en hel natt för att rita färdigt, och dina planscher som ständigt byttes ut när du bytte musiksmak – vilket var rätt så ofta.
Jag älskade att gräva bland alla dina CD-skivor som, trots att allting annat i ditt rum var så oredigt, stod prydligt staplade i CD-stället som du hade gjort alldeles själv på slöjdtimmarna. Det var det jag gjorde i början av den där kvällen, då du senare lovade det där som aldrig höll.
På ditt bruna skrivbord stod levande ljus, som du hade tänt efter att diskret ha ’lånat’ en tändare ur din mammas rockficka. Ljusen var allt som lyste upp rummet, och efter att ha försökt välja bland dina skivor långt om länge, så valde jag ut en CD med långsamma låtar. Vi satt där och pratade om allt och inget, både om livsviktiga saker och om sånt som var totalt onödigt. Jag kunde prata med dig på ett sätt jag aldrig hade kunnat prata med någon annan – vi kunde prata om både helt galna saker som gjorde att vi skrattade tills vi grät, och samtidigt kunde vi vara gravallvarliga och gråta ut mot varandras axlar när det behövdes.
Den där kvällen var nästan som alla andra kvällar med dig, men det var något speciellt. Vi pratade ännu mer än vi brukade, avklarade ännu fler samtalsämnen än vi brukade hinna med, och det var en ny stämning i luften. Som om det var nånting nytt som skulle börja. I och för sig stämde det – det var bara tre dagar kvar tills vi skulle börja högstadiet. Sjuan. Allting kändes så stort och nytt, och det var egentligen ganska klart att det skulle komma förändringar.
Jag anade bara inte att de skulle gå så totalt åt fel håll.
Innan vi skulle sova den där kvällen, alldeles innan du släckte ljusen och de sista utdöende tonerna av den sista låten på CD’n blev till ingenting, så lutade du dig mot min axel, och mötte mina ögon i helfigursspegeln som täckte en halv vägg av ditt rum. Så många gånger hade vi suttit där och betraktat varandra i den. Du sa ”Vi kommer väl alltid att vara bästa vänner, Elin?”. Jag nickade och slöt min hand om din. ”Bra”, sa du och tryckte min hand.
Det var som om det var början till slutet.

Inringningssignalen var så annorlunda. Vi hade vant oss vid det traditionella skrikande ringringandet i lågstadiet, nu var signalen en helt annan, och för mig kallade den inte in oss till gamla välbekanta lektioner, utan snarare till en helt ny värld av frågetecken och orosmoln. Du stod vid min sida, men du höll inte min hand som du skulle ha gjort i vanliga fall. Vi gick mot klassrum 10 som vi hade blivit anvisade till att göra, och du såg inte ens åt mitt håll, du bara betraktade alla människor som stod runt omkring oss. Vår nya klass. Jag såg hur ditt långa hår svängde och glänste som guld, nytvättat som det var, och plötsligt, när du inte längre stod tätt intill mig och viskade dina gamla vanliga konstigheter i mitt öra, så kände jag mig så ensam, så osynlig.
Den nya klassen var ett enda virrvarr av några få bekanta, men mest obekanta, ansikten. Vi var en blandning av elever från fyra olika skolor, och det var som om hela klassen nyfiket ville nosa på varandra, som när en hund träffar en annan hund för första gången. Men jag kände mig inte som en i hundgänget, jag var snarare den rädda kattungen mitt bland alla andra. Kattungen som förtvivlat försökte hålla sig fast vid den enda hon hade. Och du var den enda jag hade.
Men du hade redan vänt dig om mot flickan som satt på andra sidan om dig.
Hon hade halvlångt, mörkt, lockigt hår, och hennes bruna ögon hade en glad glimt som få. Leendet tycktes aldrig försvinna från hennes läppar, och hon pratade med alla, fick allas blickar flockade runt sig. Jag hade aldrig varit den som stod i rampljuset på det där viset, jag hade nöjt mig med dig, du var ju den enda jag hade.
Men det hade jag inte insett förrän nu, när det plötsligt inte bara var du och jag längre.

Det kändes som om den första lektionen pågick i en evighet, och när den var slut, kunde jag inte komma ut ur klassrummet fort nog. Jag kände mig så vilsen bland allt nytt, och jag ville bara dra med dig till ett hörn av skolgården och sätta mig och prata med dig, om alla nya intryck och ansikten. Men jag hann knappt komma ut till korridoren innan jag insåg att hon var fastklistrad vid din sida istället för mig. Eller var det du som var fastklistrad vid hennes?
Skulle du inte ha blivit så fäst vid henne från allra första början, så skulle jag nog ha gillat henne också. Hon var liksom Miss Populär, fast minus allt det där negativa. Alla tycktes gilla henne, men hon trodde inte att hon ägde världen för det. Alla gav henne komplimanger om hennes lockar, hennes kläder, hennes allt, men hon strödde komplimanger tillbaka, som mjukt sommarregn som faller och svalkar av mitt i hettan, istället för att sola sig i glansen. Alla tycktes på något underligt vis se upp till henne, men istället för att ge överlägsna blickar tillbaka så log hon. Hon till och med gav mig en komplimang om min nya t-skjorta, som jag hade köpt dagen innan. Men jag kunde inte förmå mig att tycka om henne, det enda jag såg av allt det där var att hon drogs till dig som en magnet.
(Eller var det du som drogs till henne?)
Hon hette Jenny.

Det var som om allting gick i kras efter det. Jag klamrade mig fast vid din sida, och jag förblev den du jobbade i par med på lektionerna, jag förblev den du cyklade till skolan med på morgnarna, men det var Jenny du var med efter att skoldagen var slut, och numera stod ett foto av henne på ditt skrivbord, bredvid fotot av mig som hade stått där så länge jag kunde minnas. Det blev aldrig samma sak när jag kom till dig efter det.
Du förändrades så snabbt, dina teckningar togs bort från din dörr, dina äldsta CD’n med barnsliga låtar som du och jag hade älskat att dansa och larva oss till försvann från skivstället, och plötsligt var det som om jag inte kände dig längre.
Tiden gick fort, och plötsligt brydde jag mig inte om att försöka längre. Jag blev osynlig, jag liksom bara fanns där, gjorde inget illa, men tillförde inget bra heller. Det kändes som om jag bara var i vägen, jag blev utesluten ur den tighta kompismuren när du, jag och Jenny stod på skolgården tillsammans.
Det värsta var att hon inte var en utfrysare, ingen sån där som stänger andra ute med flit. Hon vände inte ryggen mot mig när hon stämde in i ditt skratt, utan hon tittade på mig också, hennes ögon var vänliga, hon ville mig inget illa.
Det var med dig det hände något.
Men jag ville inte inse det, du hade alltid stått mig så nära, varit min enda riktiga vän. Jag mindes tiden med mina gamla vänner så flyktigt, du var den enda som jag hade ett tydligt minne av, den som hade brutit mönstret av falska vänner, den enda som hade funnits där på riktigt. Och nu slöt du dig plötsligt till skaran av De Andra, de som hade funnits där, men plötsligt bara försvunnit.
Jag fortsatte skylla på Jenny, för jag ville inte anklaga dig för nånting. Men långsamt började jag inse att Jenny inte hade gjort nånting, det var du som hade förändrats. Ögonblicket när du tryckte min hand kändes plötsligt så långt borta, flera mil ifrån mig.
Du svek mig, Maddy.
Men jag förstod aldrig riktigt varför.