Jag gick där på östra kyrkogården för några år sedan
det känns som att det kunde ha varit idag, luften påminner mig
vädret är det samma om jag skulle förklara det.

Mycket har däremot hänt sedan dess, sedan den veckan då jag kom
tillbaka till sverige.

Några år fulla utav varför, huvudvärk, ångest,mörker, kyla och bortglömda änglar ristade i den sockersöta snön.

1900-1941

En familj, ett monument
men ingen marmor.

Det var av ren tillfällighet som jag hamnat där eller var det? jag minns inte längre riktigt varför som med så många andra platser och möten som bara råkas.

Jag satte mig där bredvid intill henne och det dröjde inte länge föräns ledsagaren kom och läste några rader av hennes ord för att hylla hennes minne,

för en stund så glömde jag bort havet
för en stund kände jag dansant lugn o ro
för en stund glömde jag bort alla grannar
för en stund rådde i mig frid

en del utav mig måste ha blivit kvar där, för jag längtar tillbaka