Hon tvingade sig själv att sakta ner, att gömma sin nervositet bakom en fasad av samlat lugn: stadig blick, lugna, avvägda steg, kontrollerad andning. Men hennes händer darrade aldrig så lite när hon tryckte ner dörrens blankslitna metallhandtag. Den gled upp på väloljade gångjärn, utan ett ljud, precis som hon ville ha det. Hon steg in i det svagt upplysta rummet, fyllt av djupa skuggor. Hon sökte med blicken efter något avvikande. En träskärm hade flyttats någon centimeter närmare väggen och lämnat svaga märken efter sig på golvet, och hennes instinkter skrek åt henne att det vara fara å färde… hon var inte ensam.

Bultande hjärta. Hon smyger närmare skärmen. Kniven ligger redo i vänster hand. En viskning av fotsteg mot en golvplanka. Den lättaste av vindpustar. Hon virvlar runt. Knivar möts med en djup metallklang. Höger kniv skjuter ut. Kontras blixtsnabbt. En ljusglimts spegling på ett knivblad. En svart skugga dansar framför henne. Striden fortsätter. Bladen sjunger. Värkande muskler. En svettdroppe rinner nerför pannan. Så, plötsligt, stannar det. De står låsta mitt i en attack, hon med vänster kniv mot motståndarens hals, skuggan med höger kniv riktad mot hennes hjärta. De stirrar in i varandras ögon, försöker utläsa nästa drag. Skuggan bryter sig fri först, drar sig bakåt och bugar med en svepande rörelse.

”En intressant kamp, min dam”. Hans röst var låg och fylld av ett undertryckt skratt, som om han fann något i situationen oerhört roande. Hon lät knivarna glida tillbaka i de dolda skidorna och ställde sig att betrakta honom med korslagda armar. Han var säkerligen minst ett huvud längre än henne, slank och vältränad och klädd i dyrbart svart tyg från topp till tå, bara det mörka håret var obetäckt. Och han bar mask, precis som hon, men hans var svart istället för röd. Det var allt hon kunde se i det skumma ljuset.
”I sanning intressant, även om ni får ha överseende med att jag inte blir alldeles till mig av glädje över att hitta en främmande man i mitt privata rum. Hade jag vetat om denna visit hade jag gett er ett annat välkomnande”. Nästa mening hängde osagd i luften mellan dem: ”Då skulle ni ha sett ut som en nåldyna innan ni ens hade kommit innanför dörren”.

Han förde handen till pannan i ännu en lätt bugning och satte sig sedan ner i en stoppad fåtölj. Han bjöd henne att göra det samma med en enkel handrörelse. Irritation och ilska sjöd inom henne. ’Hur vågade han vara så uppenbart oförskämd i hennes hem? Hon kunde få honom att ångra att han alls hade kommit dit!’. Men då sa en liten röst lugnande i hennes inre: ”så du tror verkligen det? Du kunde inte komma åt honom när ni slogs, vad får dig att tro att du skulle klara det nu? Förresten kanske det är klokare att lyssna på vad han nu har att säga, det kan visa sig lärorikt”. Så hon slog sig ned i den andra fåtöljen och såg intensivt på honom.

Till sist talade han.
”Så, ni är den de kallar Röda Grevinnan?” Hon skrattade honom nästan rakt upp i ansiktet.
”Jag förmodade annars att ni skulle veta vem jag var innan ni bröt er in i mitt rum och hotade mig. För övrig skulle väl min person räcka som försäkring på att jag är den ni söker?” Hon svepte med handen för att visa på sig själv. Hon var som alltid klädd helt i rött: röda läderstövlar, röda byxor, en röd tunika av finspunnen bomull, och så klart den röda masken, som dolde hennes ansikte och bara visade munnen och de skarpa ögonen. Det var därför de kallade henne Röda Grevinnan, och som ett resultat av det vågade nästan ingen i Perle ta på sig röda klädesplagg längre; rött hade blivit hennes kännetecken.

”Förvisso sant, men det är icke desto mindre intressant att få möta er i egen hög person till sist. Jag har hört mycket om er”. Trots alla hennes försatser kunde hon inte hjälpa att hon blev fruktansvärt irriterad på hans tonfall; det var alltjämt lika roat som tidigare, men hon kunde inte få något grepp om honom, hon var inte säker på om han var allvarlig eller drev med henne. Till sist tog det lilla tålamod hon alls hade haft definitivt slut.
”Nå, ni kom uppenbarligen inte hit för att ni önskade se mig med egna ögon, så mycket förstår jag nog. Vad jag är intresserad av är att veta vem som skickade er? Är ni ännu en av gillets mördare, för i sådana fall måste jag medge att de har höjt sin standard avsevärt sedan sist”. Hennes röst steg några oktaver allt medan hon talade, och den enda reaktionen hon fick från främlingen var ett litet leende.

”Ni är en kvinna som vet vad hon vill, det ser jag, och ni har huvudet på skaft dessutom. Det är alldeles riktigt, jag är utsänd av gillet, och de önskar innerligt att jag ska bli den som lyckas… hmm, hur ska jag uttrycka det? Avsluta ert kapitel i stadens historia? Om det är någon tröst så borde ni känna er smickrad, mina tjänster är inte billiga, och gillet var tämligen desperata när de slutligen fick tag på mig. Som jag förstår det har ni ställt till med en hel del problem för dem på sista tiden, och deras ledare har meddelat sina medlemmar om att en ansenlig belöning väntar den som kan överlämna er till henne”. Han slutade tvärt att prata och satt sedan tyst en lång stund och studerade hennes reaktion på det han hade sagt. Det var inte något nytt för henne, hon visste att Saire ville bli av med henne, men att hon blivit så desperat hade hon inte varit medveten om. Hon kände sig ganska nöjd, även om hon kunde tänka sig många avsevärt trevligare tidsfördriv än att ständigt och jämt behöva se sig över axeln efter mördare.

Hon fäste än en gång sin uppmärksamhet på mannen framför sig. Han hade inte rört sig en tum sedan hon såg på honom sist. Hans sätt att föra sig visade på att han besatt en väldig kraft som han när som helst kunde släppa fram, något som hon hade haft det tvivelaktiga nöjet att känna när de slogs, men hon förbryllades av hans uppförande och sätt. Det var mer passande för en adelsman än en lejd mördare.
”Ni vill säkerligen avsluta ert arbete och inhämta er lön, men innan jag tillåter något sådant bör ni åtminstone bevilja en sista förfrågan: vem är ni? Jag känner inte igen er röst, och jag är säker på att jag aldrig har träffat er tidigare”.

Nu skrattade mannen verkligen, ett lågt och djupt skratt som fick hans mörka ögon att glittra i den svarta maskens hålor.
”Ni vet sannerligen hur ni ska spela på människors känslor, verkligen mycket skickligt, det måste jag säga! Sådan som ni ser mig nu har vi aldrig träffats, även om det inte är fullkomligt omöjligt att så har skett när vi båda varit i annan skepnad. Men det må vara hur det vill med det, det är väl inte mer än rätt att jag säger er mitt namn. Det är för övrigt möjligt att ni redan har gissat det. Bland folket kallas jag Svarte Prinsen, men dem jag kallar vänner känner mig som Orpheus”. Hon drog märkbart efter andan och hjärtat hoppade över ett slag. Svarte Prinsen! Framför henne satt den man som bland de allra flesta ansågs vara en av de främsta lönnmördarna i Kemara, och nu hade han kommit efter henne. Nog för att hon hade hört att han var långt mindre grym än många andra i sitt gebit, men faktum kvarstod ändock: ingen hade någonsin undkommit när han väl satt efter dem.

Det svartnade för hennes ögon för en kort stund, men just som rummet började snurra och hon kände att hon föll, tog ett par starka händer emot henne och dämpade fallet. När hon vaknade upp igen var hon ensam i rummet, och hon började allvarligt överväga att det hela hade varit en hallucination. Då upptäckte hon att det ena av de två fönstren stod på glänt, och på ett litet runt bord låg ett brev förseglat med ett svart vaxsigill med ett krönt lejon. Hennes hand darrade till och hon satte sig tungt ner i fåtöljen. Vad skulle hon ta sig till, hon kunde aldrig vinna över Orpheus! Hennes dagar var räknade.