När molnen andas ut och vidrör mark
blir dunet skingrat först längs mjuka grenar
men upplöst sen mot gatans hårda stenar
med fukten ännu kysst mot trädets bark

så faller tårar över varje park
ja, över alla grenverk som förenar
vårt sköra nät men trots att flödet renar
förvittrar även grunden som var stark

då kan det vara mycket tungt att vända
förrunnen djupt bland tusen mörka bäckar
på väg att uppgå helt i vågors allt

förlist där lågors rester ligger brända
förmultnat stoft kring nya pölars fläckar
som sakta flyter samman överallt

Silver



Molnen går lågt i dag, tänkte han. De nästan vidrör marken. Regn på väg. Jag borde tagit med paraply. Så dags att tänka på det nu.

Men vad gör egentligen litet regn. Det dör man inte av. Dör gör man ändå förr eller senare. Egentligen dör man hela livet. En liten, liten bit i taget. Från sitt allra första ögonblick börjar man dö.

Plötsligt fanns dikten där igen. Den dikt, som gjort ett så starkt intryck på honom, då han första gången läste den. Den dikt, som han levt med så länge. Hur var det nu den började? Jo, det handlade just om moln, som lättade. Som kom närmare. Som andades ut. \"När molnen andas ut och vidrör mark\". Nu kom han ihåg den i sin helhet.

Det var ju precis vad som skedde. Molnen andades ut, lättade, kom nära marken, kom nära jorden. Först skingrades dess \"dun\" längs mjuka trädgrenar. Sedan upplöstes det späda, det veka, det ömtåliga brutalt vid kontakten med gatstenarna. Molnet var dömt till undergång. Det klarade inte konfrontationen. Precis som så mycket i livet var dömt på förhand. Eller åtminstone tycktes så.

Men innan förintelsen hade trädets bark och fukten i molnet ömt hunnit kyssa varann. De var förenade ett ögonblick, som egentligen var en evighet. Förenade i ömhet, i kärlek, i alltet. Förenade som endast två älskande kan vara.

Det var ju så. Ömheten, det goda, kärleken, passionen, stod alltid mot ondskan, mot undergången, mot döden. I hans precis som i miljoner och åter miljoner andras liv. Egentligen betydde väl en kyss ingenting i det sammanhanget. Ett famntag, en kärlek, en passion. Två som blev ett. Och samtidigt betydde det allt.

Hans ögon fylldes plötsligt av tårar. Han kunde inte rå för det. Eller var det kanske regnet. Det visste han inte.

Men vad han visste var att \"så faller tårar över varje park\". Tårar över Central Park i New York. Över Regent´s Park i London. Över minsta lilla grönområde i världen, där regn är möjligt. Varje Allt grät. Varje liten buske, varje träd, varje grässtrå. Parkerna gråter, precis som människorna. Över all ondska, över allt det mjuka, som gick sönder, över kärleken, som dog, över livet, som inte blev som man tänkt sig och som en dag tog slut.

Tårar renade. Tårar lättade. Men regnet, som sköljde jorden, vattnade bladen hade också en annan egenskap. Vätan påverkade så att grunden vittrade sönder. Långsamt men säkert.

Också hans grund hade vittrat sönder. Han hade ingen plats att sätta fötterna längre.

Och så de fantastiska raderna: \"då kan det vara mycket tungt att vända\". Inte svårt, inte omöjligt, men tungt. Mycket tungt.

Men inte omöjligt! Absolut inte omöjligt! Plötsligt visste han att han skulle klara det. Trots att det mesta av livet låg bakom. Han skulle vända. Hur tungt det än skulle bli! Ett stort jubel, en underbar glädje uppfyllde honom. Varifrån den kom, var omöjligt att säga.

Han skulle vända. Nu. Omedelbart. Hur tungt det än skulle bli.

Ingvar






.