Det var en gång för länge sedan
En prinsessa så älskad och så populär
Med lakejer som alltid fanns omkring henne
Att tjäna hennes minsta begär

Hennes godhet var vida välkänd,
Liksom hennes skönhet och gyllenblonda hår
Och hon var redan varje mans drömkvinna
Fastän hon bara var fjorton år

Javisst var hon perfekt på alla vis,
Så som prinsessor oftast är,
Men med denna flicka fanns ett problem
- Hon kunde inte bli kär

Drottingen var orolig,
Och det är väl inte undra på,
För sagorna har ju lärt oss
Att för att kunna få
Ett ”lyckliga i alla sina dagar”
Så måste man vara två.

Ryktet om prinsessan
Spreds fort som en vind
Och snart stod hundratals friare
Utanför slottets grind

Så många karlar har du nog aldrig sett
Nej, aldrig någonsin!
Män som alla var övertygade
Att just han kunde göra henne sin

Ja, prinsbesöken va många
Men aldrig särskilt långa
En efter en kastades dom ut
Och vår prinsessa skrek tillslut;

”Ni har rest ifrån fjärran länder
För att få denna flicka på fall
Men ni är ju för fan alla skapta ur
Samma jävla drömprinsmall”

”Behåll era blommor och era presenter
Jag blir aldrig kär i nån av er!
Jag är smickrad men nu måste ni gå
Jag vill aldrig se er mer!”

Så talade prinsessan
Och gick raskt in till drottningen och sa;

”Jag är trött på alla dessa män
Som tror de vet vad jag vill ha!”

”Jag behöver inte en make,
Jag har redan allt jag önskar mig.
Så älskade lilla mamma,
Sluta oroa dig”

”Jag är lycklig, ska du veta.
Jag mår bra med att vara den jag är.
Så vad spelar det för roll
Om jag inte kan bli kär?”

Drottningen grät vid dessa ord
Men prinsessan fortsatte snabbt,
Och viskade i moderns öra,
Så tyst att det hördes knappt;

”Mor, torka alla tårar
Som du en gång har fällt
För mitt livs stora kärlek
- Det är livet självt”