Så ung kropp
som denna grymma sjukdom tog

Så ung själ
som fick ge upp

Sån mörk höstdag när jag gick där
upp för kyrkogårdens blöta grusgång

Gula löv, isande blåst mot mina kinder
vill egentligen inte gå in och se
se dig inte vara där

smärtan pressades fram ur mina ögon
samma stund som jag såg din vackra kista

planera sin egen begravning
hur kan livet var så grymt

din musik
som dina öron älskade att höra
som fick din själ att orka lite till
de sista veckorna i ditt liv

varför fick du inte mer tid
Daniel, du som aldrig gjort någon nåt ont

Du hade skrivit ett brev
som du bett prästen att läsa upp

Ta vara på varje dag
Njut av livet
Ta inget förgivet

dina sista värmande ord

jag såg dig nog allt
visst var du fjärilen som flög över mitt huvud
när jag satt i bänkraden

fjärilen som försvann
när klockorna började ringa

visst ville du se vilka som var där?

en fjäril
i oktober
i en kyrka
de måste varit du

Livet är så orättvist
men du lärde mig något Daniel
jag ska leva

Daniel vila i frid
Vi saknar dig