Min älskade dotter.
Så liten, så oförstörd.
Du kämpade så länge. Kämpade mot skadorna som präglade hela din kropp. Hela ditt sinne.
Allt sedan den där dagen. Den där dagen som förstörde våra liv.
Om jag inte hade släppt iväg dig ensam. Om vi inte hade varit försenade. Om inte mannen hade tagit bilen. Om du inte tagit cykeln. Om inte om inte om inte...!

Minns hur det ringde på dörren. Hur iskylan spred sig i min kropp när den kvinnliga polisen sade orden: "Det har hänt en olycka."
Minns de svarta rubrikerna på kvällstidningarnas löpsedlar: "Rattonykter mejade ner åttaåring." Minns hur alla förfasade sig över det fruktansvärda. Men vem brydde sig om oss. Egentligen. Vem tänker på människorna bakom rubrikerna? Vem tänker på en åttaårig flicka som ligger fjättrad till apparater och slangar. Som kanske aldrig mer kommer att vakna upp.

Jag vakade vid din sida dag och natt. Förlorade tidsbegreppet i takt med att minuter, timmar, dagar förflöt. Det enda som visade att du fortfarande fanns bland oss var de muskelryckningar som gick att skönja i din kropp. Tecken på att det fortfarande fanns en hjärnaktivitet enligt läkarna. Ibland lade jag kinden mot ditt bröst, kände hur bröstkorgen höjdes och sänktes. Då kunde jag för en sekund inbilla mig att du andades själv.

Så kom dagen vi alla väntat på. Dagen då våra liv förändrades för alltid. En dag vi aldrig någonsin kommer att glömma.
Det började som en ryckning i ditt vänstra pekfinger. Jag fäste till en början ingen större uppmärksamhet på det, då det inte var helt ovanligt. Men snart insåg jag att detta var något helt nytt. Något mirakulöst. Du slog upp dina blå ögon och tittade oförstående på oss. Du lyfte din hand och rörde vid min kind. Dina läppar formade ordet "mamma". Jag kunde knappt se för tårarna som skymde min blick, men det jag såg i dina ögon i det ögonblicket, var livet som kom tillbaka.