I detta nu ligger jag i dikeskanten
och det är du som lagt mig här
och du som fräter inom mig.


Vi färdades i ljusets hastighet på krokig och sargad väg.
Där odubbade däck brottades med snömodd
och blixthalka om vartannat.
Du var chaufför och ändå var du den rädda.


Då sprack det upp till solsken,
barmark och massor bitumen,
fortfarande slirigt med andra ord.


Du tvärnitar plötsligt från dina 220,
mitt huvud slår i instrumentbrädan gång på gång.
Det mörknar och du kastar ut mig.
Sakta ser jag dig försvinna ur sikte.


Detta som kunde blivit en oslagbar resa!