Det är när jag tänker på Göteborg i februari 2006, som jag inser vad det var som var förlorat i Stockholm, en kväll i oktober 2007. Poesi ska handla om livet, utvunnet i smärtor, känslor och en och annan vilja, nedpräntat på ytterst få ord och meningar. Poesi ska kunna uppföras utan omänskligt övervinnande av sin rädsla. Att framföra poesi, handlar om att blottlägga sitt innersta. Och vi gör det inför en massa okända. Vi bygger ord av det som betyder så mycket för oss, men inte är mer än just ord, för den som tar emot. Det krävs en stark vilja att kunna göra det. Och vi kan alla hjälpa den som vill. Den viljan var svag under det senaste mötet. Där saknades ord, när varma ord verkligen behövdes. Där kom skratt när tystnaden hade varit välkommen.

Vem som helst kan framföra en cover. Vem som helst kan bygga en identitet på bilder av någon annan. Men är det sant? Jag är inte den som vill bedöma, men sällan har någon tagit en plats i våra minnen som en Lookalike. Vem som helst kan gömma sig bakom något som inte är henne, så även jag. Jag framförde en strof ur Shakesspeares Mac Beth och tyckte det fick vara bra där, med en option på något eget senare på kvällen.

Men, jag är inte mer än så. Och jag accepterar det.

Där fanns många ansikten som velat tala. Där fanns många ögon med en historia att berätta, men som förblev tysta. Där kanske fanns en tyst stjärna som kunnat tändas. Och jag kan sörja det. Jag har varit på hundratals röjarpartyn och blöta fester och kan knappt urskilja någon av dem. Men de poetmöten jag varit på, minns jag alla. Det är alltid kul med blöta fester, men det är till poetmöten jag åker 120 mil, utan att tveka.

Jag är ändå glad att jag mött Aliena, Bjarne, Tinasol, Sandra Lang, AnncatriN, Robert W, Sub rosa och Axelandra m fl. Jag är också glad att jag sett och hälsat på Rabiata, Pierre Land och Xerxes. Där fanns många mer jag skulle vilja prata med, hälsa och se. Men, jag gissar att även min rädsla har en viss makt över mig.