Jag lever inte där
Ibland öskar jag att jag vore levande.
Ofta önskar jag att jag vore död.
Jag försöker vakna.
Men det är som att jag har stannat.
Min tid har stannat.
Den rör sig inte.
Utanför växlar sommaren till höst.
Bara ben blir täckta av tjocka tyg.
Hår blåser i vinden.
Det är kallt.
Och människor längtar in.
In till värmen.
Men jag vill ut.
Jag vill känna kylan slå emot mig när jag går ut.
Jag vill känna när vinden biter tag i mina kinder.
Jag vill känna kyla.
Bara det känns.
Jag vill bara att något berör mig.
Slå mig.
Piska mig.
Knuffa mig nerför ett stup.
Gör bara något så att jag får känna mig berörd.
Så jag får känna mig levande innan jag dör.
Påsar prasslar.
Människor skrattar.
Det vänds blad i tidningarna.
Människor skyndar till sina liv.
Hem.
Stressar i tunnelbanan.
Bara för att komma hem.
Och jag vill bara bort.
Jag vill också längta.
Men jag har glömt hur man gör.
Färger. Former. Skratt.
Allt vävs samman.
Och blir ett liv.
Blir till flera liv.
Det är färgstarkt.
Det är sprakande.
Det är liv.
Livet just nu.
Idag.
I tunnelbanan.
På väg hem.
Det är livet som passerar när tågen tjuter iväg till nästa station.
Det är livet.
Men jag är inte där.
Jag lever inte där.