Det dunkar och det slår inuti mig.
Någonstans djupt där inne i mörkret.
Jag är stark och tillräcklig, det vet jag och det tycker jag verkligen.
Om du inte ser det är det du och inte jag som är problemet.
Detta vet jag!
Men ändå, trotts min vetskap så tar dina ord så hårt, ditt hårda tonfall och din blick.
Allting träffar mig och inombords, där faller jag.
Att du aldrig kunnat se det, du är blind.
Det har jag ju sagt!
Du är verkligen blind.
För DU ser aldrig MIG.