Små lågor fladdrar i kyrkogårdsmörkret
flämtar
böjer sig
utsläcks av vinden

som ett spädbarns leende
flyktigt outgrundligt

Med våta vantfingrar
stryker jag bort snön från graven
tänder ett ljus för dig

Du är inte rädd så liten du är
att ligga ensam bland skuggorna
i gräsets vård.
– Det är lätt att vara död, tröstar du
det är som att inte vara född...






LEGENDEN OM ZENNORS SJÖJUNGFRU

Vem tänder ljus
vid Zennors kyrka i kväll?

Lyssnar jag inåt mörkret
kan jag höra Atlantens bränningar
dåna mot Cornwalls klippkust, skölja tillbaka
slungas in mot reven igen i fosforskum

och ur stormen röster;

förlista sjömän
drunknade fiskare
osaliga andar som denna själarnas natt
vandrar den stensatta stigen från stranden
för att återförenas med någon
som länge väntat dem hem.

Jag kan se dem som skuggestalter
sväva över kyrkogårdens vindslitna gräs
mellan lutande keltiska stenkors
bland mossbelupna stenar;

jag kan se dem böja sina huvuden
inför halvt bortvittrade kvinnonamn.

Själarnas gråljus fladdrar över Zennor i kväll
men kyrkan ligger öde och mörk
och martallarna tiger
tryckta mot muren av granit.

Den tunga ekporten knarrar på handsmidda gångjärn.
En ensam besökare går uppför altargången
viker av till sidoskeppet
där marelden tänds på sjöjungfruns stol.

Ett ljus för legenden om Zennors mermaid
som varje söndag kom till högmässan,
tills kyrkoherdens son, för sin kärleks skull,
följde henne i djupen
och aldrig sågs bland de levande igen

Ett ljus för bandet mellan kust och hav
människa och myt
i själarnas stormiga natt.