vi hade pratat om stadens ljusa sidor
om pulsen och den eviga energin
möjligheter samlade i en sjudande kittel

att du betraktade mitt språk syntes
tveklöst och tydligt
så i naturligt följe kom frågan
du hade smakat på en stund

så när jag berättade om dimman
som dansar över skogstjärnen
platsen där jag kan släppa taget
återfylla mina tankar på nytt
av vad det nu kan vara
log du igenkännande

---

vad du inte kunde se ännu mindre höra
var min inre röst som sade
lyssna inte på mig
sanningen är den att det är bara där
jag lever
resten är en illusion

---

för det gör vi
ler
när illusionisten är klar med sitt
framträdande
...