Förtorkade grenar, förvriden stam.
Livlös i dystert november
till glömskan dömd.

Pinad av januaristorm.
I snötäcke och iskristaller gömd
där månen kastar sitt
spöklika sken.

Dödskallar hånler från de silvervita
avskavda grenarna.
Ett utropstecken i mörkret
där döden gör entré.

Men döden föder liv, luttrat och renat.
 Med vårljuset rinner saven till.
Det pockar och porlar i snösmältningen.
 Den murkna stocken spirar, skjuter nya skott
och knoppar brister ut i glädjerus.