De hade det så vackert som två kan ha
Det fanns inte längre ett hon eller ett han

Med ömsom slutna ögon såg de på varann
Inte för att de sved

De stannade upp ibland, inte parvis
men en och en, för sig:

“Vad är jag med om, är detta himlen„

Men de levde inte lyckliga i alla deras dar
Kanske imorgon men inte idag