Jag minns den natten, då du sov utanför mitt fönster.
Med något udda teckenspråk gjorde jag gester åt dig.
Jag undrar om du verkligen förstod, för du låg bara där och log.

Flygande små pappersbitar lät jag dansa ner till dig, med ord som:
Hej! Jag! Älskar! Dig!
Men plötsligt, hoppade jag hastigt upp ur min säng. Ögonen dansade nästan balett, ut genom fönstret jag såg, men ej någon älskling där låg och log.

Åskan och regnet hörde jag slogs, långt uppe i himlen där Gud bor.
Konstig som jag är, slappnade mina ögon av och in i drömmarnas värld jag for.
Jag minns dig som en verklighet, men märklig som jag är, insåg jag snart att du skapats av ren fantasi och öppenhet.

Men du finns, i mina sinnen, för jag skapade dig, till min egen verklighet.
Varje vind som sveper förbi är du, som slänger dig på mig.
Fåglarna sjunger ditt kärleksbrev, dina ljuvliga förklaringar som omfamnar mig.
Mina tankar ger mig ro, att tro på mina egna ord, när jag säger att du finns genom din excistens.