I utkanten av byn där fälten tar vid
framför en vit och mäktig kyrka

ligger huset där bygdens gamla får bo
när orken börjar tryta

De sitter och tittar ut genom fönstren
och önskar att nån kom förbi

Önskar att känna den närhet igen
som när de var del av ett vi

Och de gläder sig åt det lilla
tar chansen när de får den
att prata om nu och då

Om det som givit styrka
om det som varit svårt
De låter minnena komma och gå

Vissa saknar, andra sörjer
alla kära som gått bort
Någon vill bara härifrån

Hem till huset där man bodde
där allt var som det var
Hem till doften och soffan i vrån

Omsorg och rutiner
skapar tryggheten här
Det blir som en ny familj

En del av en helhet
man gör det man kan
Ugnen gräddar drömmar med vanilj

Sedan kommer en dag
Det är bokens sista blad
och dagen är solig eller grå

Maten dukas fram
men en plats är tom
Det har blivit dags att gå

Man kramar en hand
som blivit lite nött
och känner storheten med livet

Kanske gör det lite ont
kanske känns det bara skönt
Det svaret är inte givet

En son som sitter bredvid
ser moderns hår
så sprött, så vitt och tovigt

Kammar försiktigt
ser kinden som fårats
av sorger och sånt som var roligt

Det är okej
du kan gå nu
Nu vågar du ta klivet

Jag finns här intill
väntar och känner
att du är färdig med detta livet

Över ansiktet
vilar lugnet
där oro och smärta byggde bo

Och alldeles stilla blev stunden
när kropp och själ till slut
fått efterlängtad ro