Han är ensam som så många andra.
Kvällarna går och han sitter där på sin tron och gråter.
Tårar av silver ögon av guld.
Han gömmer sitt ansikte i händer av skuld.
Han styrde tusentals män.
Dom som fick skänka sina liv i meningslös strid.
Nu ligger dom kvarglömda på de stora fälten.
Deras fruar och barn står och väntar med rosor i handen.
Det är dags för kungen att gå ut och möta folket.
Utan män i sina led, tågar han ensam och långsamt fram genom Makadam.