hennes händer var
som kvarglömda frusna blommor från sommaren
hon hade dem i knät

spröda sköra vita liljor

vita liljor frös
tröjan räckte inte till att värma henne

fröken mörk hyllade inte kärlekslös kyla
när hon andades förvandlades andedräkten till dimma
till en synvilla

vintern gör så
transformerar sommar

herr larssons satt bredvid med sina svarta grova nävar
stora nog för att skrämma slå och förstöra
men även tillräckligt rymliga för att värma andras

han öppnade dem för fröken mörk
slog upp dem som fladdriga fjärilsvingar
och hon la sina vita där

lika försiktigt som en höna ruvar ägg

när han slöt händerna runt hennes
kände hon sig som hemma igen
det var sommar igen
det var som att

ingen tid någonsin kunde försvinna
men hon bar på vetskap om att det var en illusion

för mörkret fanns också där
och det ville inte bara berätta om vintern
det var något mer det ville säga
någonting hemskt

men nu ville hon inte lyssna
hon ville känna värmen
se

hur vita liljor blev till rosa