Spara andetagen
och stanna en stund till
Går du nu faller jag
i fotspåren du lämnar
Och mina fötter är för små


Masken spricker
och leendet är strypt
Tankarna sprids som pesten
och självinsikten tog sig in


Allt försvann men
det förmultnade inte
För vi begravde inte våra hjärtan
Vi konserverade dem i tårar



Och dörrarna till himlen
är stängda för såna
som mig
Och döden knackar snart på
men då är såna som jag
redan utslängda


Jag har sjunkigt så långt in
i mig själv nu att avståndet
tappat betydelse
Och förståndet är
svart, snuskigt och sunkigt
Och leder bara till
vidare förödelse


Ta mina andetag direkt från min mun
och gå över mina fötter
riv sönder min mask med dina ord
och lämna mig i en tvångströja


Men mitt hjärta är inte ditt att
strypa, krossa, ärra eller förvirra längre