vi har alla rökringar
som binder oss
till vårt öde

så tänker jag ibland

så tänker jag på min far


han var hög igen
luktade fränt

dessa moln av andedräkt
målade imma på rutorna,
hans egna hinnor
av glömska

starkvin i dasslocksnäven
cigarett mellan spruckna läppar



han lämnade världen som han kom,
kan jag säga dig

i blod och slem
på ett kliniskt sjukhus

ett sånt som ska rädda liv
men vars syre
påminner oss om evolutionens sista steg:
DÖDEN

och jag önskar ibland
att han fanns kvar

men det går snabbt över



och ofelia säger att hon väntat
på någon som mig

där vi går tillsammans
snyltar cigg
från småbarn
sitter på en höjd nånstans
de kallar galgbacken
och häller i oss dagens skörd,


jag säger
att den enda evigheten jag känner till
är den mellan födseln och döden

min fars vandring


och hon säger
att hon ser monster i mörkret
men jag
ser bara mönster och ritningar

ser en väg att vandra


och jag tänker att hon påminner mig
så mycket
om min mamma

att flaskan med starkvin i min hand
känns
berättigad,
cigaretten mellan mina läppar
där den ska vara


och nu lägger någon ett täcke
över solen

jag ser vår andedräkt
måla imma på varandras ögon,
våra grumliga rutor

vi kysser varandra
och rökringarna

dras åt runt våra halsar