Mot armen lutas liv,
smeker tyget ditt skinn,
                                     mjukt,

böljar syrener.
Vita rankor kring din kropp,
som en korsfäst mot jorden
följer du natten, dess smärta.
Dess sorglösa frid.


---------------------------------------------------


Så doldes du långsamt av vissnande blommor,
begravdes i jord.


---------------------------------------------------


I denna absurda livstid av sorgelösa ögon
färdas du under månen över solen invid stjärnorna

Tills det att självaste gud
kan torka dina tårar