Träffade en arbetskamrat till dig idag. Vi kramades och utväxlade artighetsfraser, pratade lite om ditt och datt. Han frågade hur jag mår och jag sade som det är att jag mår fruktansvärt dåligt ibland och ibland bara dåligt, någon sällsynt stund riktigt bra. Då vi skildes åt sade han "hälsa maken"......för ett ögonblick snurrade en massa tankar i huvudet....vad menade karlen?? Visst han inte.....jo men det måste han ju......men så sade jag.....ja visst.....jag ska hälsa.....då vi ses i evigheten......då log han med hela ansiktet och sade javisst.......klart ni ses igen......hälsa honom då du kommer dit!

Klart vi ses....det vet jag ju.....men just nu har jag svårt att finna tröst i det, det är så tomt i mitt hus, ingen som kramar mig då jag ska somna, ingen som kramar mig då jag vaknar. Ingen som delar min måltid, ingen som småpratar med mig om ditt och datt, ingen som vill veta hur min dag varit.....Då vi var ute och gick kom alltid din hand och sökte min.......nu vill jag knappt gå ut och gå.....för jag saknar din hand i min

Det är omöjligt att förklara för någon hur det känns, sorgen är så indivduell.  Det sitter en stor stor tyngd i mitt bröst och trycker ned mig och all initiativförmåga som jag någonsin haft. Det sitter som ett raster i mitt hjärta som sållar bort all glädje. Jag undrar bara...hur överlever man???

Men arbetskamraten sade.....hälsa då du kommer dit........Det ska jag göra!