När svalorna vänt sig från skymningens kamrar,
När stjärnorna slungat sitt nät mot mitt hörn,
Då vet jag att natten är timman att vaka.
Då stiger i mig en förtvivlad demon.

Det viskas då stilla om fasan med dagen.
Om minnen som värker i åldriga sår.
Då vet jag att natten är vännen jag saknat
När solen mig bränt på den brusande häll.

Jag rasar min vrede på ljuset som bländar.
Jag gråter på lögnen som kedjat mig kvar.
Då vet jag att natten ger olja mot smärtan
Och svalka åt pannan som svettats av sorg.

Förlåt mig min frihet, jag lever om dagen,
Men flöjten från dimmornas skrå är min röst.
Då vet jag att natten har kommit att stanna.
Då väcks ur min längtan en vacker gestalt.

Då dansar min sargade, långmila tanke.
Då reser jag runstenar över min själ.
Då vet jag att natten ger fred åt min tvekan
Och äntligen finner jag barnet jag var.