180 km/h rakt in i bergväggen. Men det var mitt eget fel. Det var rött ljus, bommarna var nere, blåljusen varnade, sirener tjöt, jag såg bara rakt igenom berget och ville dit så fort som möjligt.

Statens haverikommission, vägverket, polisen, arbetsmiljöverket, till och med chief inspector Clossesau var på plats. Inga bromsspår kunde hittas.

Nu blöder jag från skallen och kan inte annat än att skratta åt mig själv. Kanske är det chocken. Det mest absurda är att jag inte har något emot att sätta mig bakom ratten igen och trycka gasen i botten.

Jag såg inget annat, jag var bara helt fokuserad på att komma dit jag ville, där framme, där det fanns. Lägerelden var tänd och jag uppfattade genom röken och dimman att man väntade på mig.

Så varför skulle jag bromsa eller ens tänka den tanken? Varför ska man ens bromsa överhuvudtaget? Jag visste inte, vet inte, varför berget blev så hårt.

Jag ångrar mig inte, jag kunde inte göra på annat sätt.
Nu kliver jag ur bilen och sätter mig på vägkanten ett tag.

Man ska lyssna på träden och vinden, man ska låta regnet och mörkret tala.
Ugglorna, kungsörnen, lodjuret, björnen och fladdermössen.
Dom vet, jag får lyssna på de kloka djuren.