Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

och jag har alltid känt mig hemma i små, mörka, kala rum med rinnande vatten och stillastående andet

Huden ångar ut dofter i det mörka rummet och svettdropparna pärlas på överläppen,
dom stavar små klichéer och syr, med små, små broderiestygn, fast smilgropen i kinden.
Mina fingrar har åldrats, mitt hår har mörknat och hänger i lockar längs tinnnigarna,
jag är utskissad från shampoo och bittvålar,
tecknad till en kärleksgudinna.
Mina sorligt klumpiga lår och höfter har funnit sin plats och skapar med svepande rörelser timglasformer.
Skimmrande ur rodnande kinder lyser min ungdoms fulla skönhet fram
maskerar skickligt mina finnar och bläckpennetatueringar.
jag drar med några nerbitna betygsnaglar över huden som spänner sig över nyckelbenet och viskar lugnt in i spegelbilden;
Du vet att jag är född till att älska,
Du vet att jag är född till att skriva,
det är då jag verkligen känner mig levande,
det är då allting verkligen exploderar ut i skulderbladen
och odlar vattentunna änglavingar längs benkanten,
fyller mig med ett skimmer,
likt skimmret runt B-skådisarna på såpoprorna
och även jag blir löjligt överdriven i mina rörelser och tankepauser.
för jag skulle hellre avstå från alla världens ord
än att aldrig mer få känna din doft i mina lakan.




Fri vers av Sofiapoema
Läst 450 gånger
Publicerad 2007-12-18 01:04



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Sofiapoema
Sofiapoema