Du log mot mig när du betala för min tystnad
och jag glömde vad jag såg
den dåtida du
full av känslor
och du
styrde dem åt samma håll
som alla andra.

Inget förrödande regn som faller över oss
bara bländande sol
som bränner igenom
allt jag någonsin såg
och du
glömde att vi fanns.

Regnet hittade sin tidpunkt att anfalla
den ensamstående mig
dränkt
i regnets alldeles egna tårar
och du
ditt skratt ekar
i mitt hjärta.

9/12 2007

(De två första raderna i dikten är ur Kents låt ”Elefanter”)