Det rämnar en klippa där länge jag vandrat
Det slocknar en era till slut.
Du vet vad det är, det är dig som jag klandrat
Och gjutit det svartaste krut.
Du lockade in mitt bekymrade sinne
Och gav mig ditt bländverk till herdarnas minne.
Men lögnen sin offergärd tog
Från mig för jag led och jag dog.

Jag ser hur det verkar, det giftet du reder
Åt livet som skymtar ditt guld.
Du bjuder det lycka men samtidigt leder
De själar du har in i skuld.
Med ena fördömmer, med andra ger bot;
De händer du har är nu svarta av sot.
Jag känner din saliga färg.
Jag brände din sten på mitt berg.

Det rämnar en klippa, jag sopar bort gruset.
Det faller ett tröstande regn
I dalen på häcken som växer om huset,
Av törne jag reser mitt hägn.
Nu ser jag hur ugglorna visdomen äger.
Nu blickar min måne från skymningens läger
Och över mitt rasande stup
Blir sömnen förlossande djup.

Jag sörjde den tid jag förslösat på ånger
Som kostade ungdomens år.
Men dagarna stillas av nätternas sånger,
De kysser mitt läkande sår.
Kom möt mig, min frihet, vid röken från milan.
Kom smek mig och dansa den ljuvliga vilan
Vid granen som nickar på mossen
För sorgen, för mannen, för gossen.