Så samla nu tankarnas vindlande färd
och fläta med trådarna samman
den kraft som likt gnistan på glödarnas härd
kan rädda den slocknande flamman.
Det sjunger en sång som i dunklets höst
blir stigande högre för varje röst,
en sång från det innersta veka
där skapandet hoppfullt vill leka.
Det sägs allt som oftast om sagolikt land
att grunden är skir som en blomma
men landskap som målats av drömmarens hand
kan aldrig bli ekande tomma.
När morgonens ljusdagrar åter grytt
byggs luftslottens murstenar upp på nytt
av alla de längtande händer
som bistår så mörkertid vänder.