När jag tänker på dig är det som om orden inte riktigt räcker till..

Sen du dök upp i mitt liv igen

så förstår jag vad som fattats mig så länge..

Vi gick åt varsitt håll för 16 år sedan,den dag du lämnade mig var den värsta

i mitt liv..Jag grät,jag skrek,jag ville bara dö..Jag var så säker på att det alltid

skulle vara vi,för vi älskade ju varann..?

Det var mycket som dog den dan,min självkänsla,min tro på kärlek,å

framför allt,min glädje.

Tiden gick å vi skaffade oss egna liv på varsitt håll,bildade egna familjer..

Ibland såg jag dig,med din nya,och jag kände att såret aldrig läkt efter dig..

Det var för djupt..å grymt...

Ofta drömde jag om dig,i drömmen var allt underbart,men den

stämde ändå med verkligheten,att vi båda hade egna familjer..

Efter några år ringde du..När jag hörde vem det var fick jag en stor klump i

halsen,tårarna kom å mina ben ville vika sig under mig..

Trodde inte det var sant...

Du frågade mig hur jag gjort för att komma över dig..- Jag gjorde aldrig

det,svarade jag..

Du hade heller aldrig kunnat glömma mig,sa du..

Men åren gick vidare,på varsitt håll.

Nu,sexton år sen vi första gången träffades,så står vi här igen..

Dras till varann,som av nån osynlig magnet..

Alla känslor finns kvar,å det har vuxit sig mycket ,mycket större än jag nånsin

kunnat tro..

Jag vet inte vad som kommer att hända,det handlar ju inte bara om dig och

mig längre,det är så mycket svårare..

När jag ser dig,ser jag sån kärlek i dina ögon!!

Jag känner mig som utvald av en ängel..av en som jag vill leva resten av mitt

liv med..

Längtar så fruktansvärt efter dig i kväll,känner också en oro över hur det ska

bli,OM det blir...

Vad som än händer,vet att INGEN NÅNSIN !! kan ta din plats i mitt hjärta..

fast jag till och med önskat det ibland,då det gjort som mest ont..


Älskar dig,jämt..

/Din lilla blomma