du, det är någonting med denna årstiden. den är mittemellan. dig och mig och det jag inte kan förstå.

det hände den månaden då allting var över, då ingenting annat tycktes vilja ta vid. då vi storögda såg på himmeln och molnet som inte var en himmel och ett moln. det var de drömskas karta, ett blått hav vi en dag skulle färdas på. och en tiger av guld.

vi hade alla våra drömmar. du och jag och alla de andra som var för små för att vara gamla men för gamla för att fortfarande räknas som barn. det var allvarliga drömmar, sådana som måste vädras, som måste bli av.

du sa någonting. kanske något om vad du ville bli när du blev stor. och jag tänkte att du var redan så mycket större än de flesta. jag, jag ville bara vara någon.

det fanns så mycket du ville bli och du visste nog aldrig hur stor du redan var. 

åren träs på evigheten. en avgrundsklyfta, ett djup jag inte anar slutet på. det är så. jag vill släppa dig, göra det våldsamt. men det finns alltför många spår. de präglar min hud och du när mig precis som jag önskat.

det var den tiden på året då vi sprack i en rymd av barnslig längtan efter att vara någonting mer. vi var där, mittemellan. precis när det brast.

du, som inte är du. som aldrig blev större än stor i världen. det händer att jag saknar händer. och någonstans finns en tiger av guld. han tynger min vänstra revbensficka. min ficka utan guld.