Det är det där med ilskan. Man ser, hör, läser något, och ilskan sätter sig som en fet otäck katt på en axlar och vill inte kliva av. Jag läste en helsida i Dagens Nyheter i morse, en kultursideartikel där det svamlades om klottret. Fan! Packet svinar ner och får beröm av kulturpukkon. Jag går ut i den grå morgonen för att hämta lite luft.

Jag har med mig kameran och tar några bilder av klotter i akt och mening att kanske göra en bloggpost av det hela. Runt Årstaviken finns det en hel del exempel, man behöver sannerligen inte leta efter dem. Inte någon annan stans heller, för övrigt. Affärsintressen, Alliansen, klottrare och bostadsspekulanter verkar ha sammansvurit sig för att omöjliggöra Stockholm som en anständig stad att bo i.

Så rasslar det till, ett torrt skarpt rasslande ljud, men inte så högt. Det är nere vid vattnet och jag känner igen det. En fågel, men vilken? Jag stannar och tittar ner bland kalla buskar och torrt gräs i strandkanten.  Och så ser jag den: en liten rund gestalt med stjärtfjädern stickande upp i nästan nittio graders vinkel från den trinda kroppen. En gärdsmyg alltså.

Det är första gången jag sett gärdsmyg på Söder, men bara för några månader sedan såg jag en i Årstabäckens ravin tvärs över viken. En liten trevlig krabat som jag kan följa under någon minut medan den flyttar sig mellan olika sittplatser, tills den verkar försvinna under en brygga.

Mötet med gärdsmygen får mig att glömma klottereländet för en stund. Men så kommer tankarna tillbaka och jag blir lika arg igen. Klottrarna är blyga personer som normalt inte framträder offentligt och inhöstar omdömen om sina verk, men kanske offentlig hudstrykning i Kungsträdgården kunde visa dem allmänhetens sanna kärlek till deras verk?