Gud,
Jag ber er, min anfader, tusen gånger om ursäkt för att jag slösar er saffransdyra tid på det här sättet. Jag som inte är mer värd än ett sandkorn. Jag skriver till er för att berätta det ni förmodligen redan vet, men som ni tydligen inte bryr er om. Gud, er gata är skadad av alla beskyddare, den är fattig på grund av förvaltaren och ideligen berusad av alla dess haschhålor.

På er gata är jag en av de visare. Att bota lidande är min vardag, men ändå behandlas jag som den smutsigaste av tiggare. Till och med ökenråttorna ser ner på mig. De går förbi min port och viskar: ”Där bor Ben, vars mor inte vet vem som är far till hennes barn.” Men förlåt, det är inte om mina problem jag ska berätta. Mina egna svårigheter ter sig obetydliga i jämförelse med allt det onda och svåra som plågar människorna på vår gata.

På andra gator talar man om er gata med respekt i tonfallet: ”De där har det minsann skyddat och bra. De har gods och guld så de kan verkligen njuta av livets goda och deras beskyddare är oövervinneliga.” De avundsjuka ser inte att vi lever i fattigdom, som lasaroner i smuts, bland flugor. De blundar för våra löss och de ynka brödsmulor vi får nöja oss med varje dag. De vänder blickarna bort när våra beskyddare tar till knölpåkar när helst de vill och trampar oss på tårna för varje steg vi tar.

Vår enda tröst är att kasta en blick till ert stora hus och sorgset säga: ”Där bor Gud, han som äger allt vi har. Han är allas vår anfader och vi är alla hans barn.” Hur många gånger har jag inte promenerat runt Stora Huset i förhoppning om att åtminstone få se en glimt av er? Det har ofta hänt att jag suttit ute i Muqattemöknen, inte långt från den höga muren, och betraktat topparna på fikonträden och palmerna som döljer ert hus. Är det inte egendomligt att ni sitter gömd i er stora tillstängda bostad medan era barn lever här ute i fattigdom och elände? Jag tycker att det är sorgligt med en sådan anfader som vi inte får se och som inte vill se oss. Tycker inte ni?

Jag brukar tänka på Adham, er äldsta son, om ni minns honom. Sedan ni förde honom ur er hennadoftande trädgård har ni aldrig ägnat en handling, eller ens en tanke åt den gata där alla tror sig vara era barn, där ni är allas anfader. Även min och det är därför jag ber er om barmhärtighet. Jag är inte ute efter egendom. Det enda jag begär är att ni välsignar gatan genom att krossa dess beskyddare, som bara förstör människors liv.

Gud, jag hoppas inte att ni glömmer era barn då ni sitter vid ert öppna fönster och känner den ljuva doften av jasmin samtidigt som ni hör intensiv fågelsång från lövverken alldeles intill. Jag hoppas att ni förstår att medan ni smuttar på ert röda vin så begravs människor som under hela sitt liv har kallat er fader. Människor som varje dag har ägnat miljoner tankar åt er och ert liv.

Vi lever i en tid då vissa talar om er på ett sätt som inte anstår er värdighet och betydelse. Det är vår gatas gång och det är inte mycket att göra åt kan tyckas. Men jag vill påstå att en historia om en man som inte har visat sig ute på flera livstider kan förefalla aningen otrolig, även för de minst skeptiska. För egen del finner jag samtalen om er fascinerande, aldrig långtråkiga och i högsta grad trovärdiga. Kanske för att jag uppfostrades till att älska er.

Ibland, när jag har det som mest olyckligt, brukar jag fundera över varför ni valde Isa, ökenråttan, och om ni någonsin kommer kalla mig på samma sätt. Jag lever lika enkelt som han en gång gjorde. Lika fattigt, utan fina broderier på min gilbab och utan mullbärs- och fikonträd i trädgården. Isa sårade inte en enda av människorna på vår gata. Det har jag inte heller gjort och det kommer jag aldrig att göra. Ni ser, jag älskar allt på vår gata och jag avgudar varje kryp som på dess mark krälar. Men aldrig har ni ens ägnat mig en tanke, inte en vink. Det sista jag vill är att beskylla er för vårt lidande, men kan ni inte försöka hjälpa oss? Jag kanske inte är den Isa som ni en gång gav ert förtroende, men jag lovar er, och jag kan offra mitt liv för det, att jag aldrig kommer att göra er besviken.

Jag vill minnas den tid då ni var herre över trakten här och runt omkring. En tid som ingen levande förutom ni på vår gata har upplevt, men som alla känner till och ideligen talar om. Denna egendomliga gata, där så mycket märkligt har hänt. De allra flesta har hört historierna. Somliga på kaféerna, där berättarna sjunger ut sagorna till toner från en fela. Andra i hemmet där mödrar talar vilt om hur Isas godhet är försvunnen och om varför han blev kallad av er, trots att han var en ökenråtta. Om vi inte vore så glömska på vår gata skulle goda föredömen som Isa inte vara förgäves. Men glömska är som ni vet vår gatas hemsökelse. Men det minns man förstås inte på vår gata.

Jag ber er nu, med mitt och hela gatans hjärta, att vakna upp från er självvalda ensamhet och ge oss den vilja att leva som de allra flesta har saknat under en så lång tid. Gör drömmarna på vår gata till verklighet och låt herdarna få lika mycket respekt som beskyddarna. Snälla, påminn om den glömska folk inte tror finns. Gud, ni måste ta tillbaka er gata!

Förresten, vet ni vad som nu sägs på vår gata? Det sägs att om vår gata har plågats av glömska så tror man sig nu kunna göra sig av med den för alltid. Det är vad man säger på vår kära gata.

Ben, din evige tjänare.