jag tänker: jag saknar trygghet.
men det är ingen konsumtionsvara, bara ett substans för mig i mörkret.
att vilja känna en känsla av säkerhet i någons armar.
där hade jag kunnat finna trygghet.

det spökar här. både riktiga och påhittade spöken hembesöker mitt liv.
man är minst rädd för de riktiga, de är så lätta att skrämma bort.
det är de påhittade plågoandarna som kan spöka i oändlighet.
för de är så påkomligt framfantiserade att de är för uppenbara.
hur de kan slingra sig om min själ och få mig att gråta.

jag gråter alltid.

åt en dålig film på teven. inget budskap existerar
men det är en sådan där film man kan se om och om igen.
tusen gånger därefter minst har de visat den.

jag gråter alltid.

ibland är det som om jag är huvudrolls innehavaren.
att de berättar om mitt liv i detalj, på så sätt blir det ganska uppenbart
att det har skett något drastiskt här.

det fanns en gång en man som fick mitt hjärta att
slå snabbare och långsammare på samma gång.
rent teoretiskt vore det lugnande att säga det åt honom.
men det fanns aldrig ord
fast jag hade det hela så uppgjort i mitt huvud
blev det bara en två rader i denna boken.


jag vill tala om den trygghet jag bara fann i hans närhet.
än en gång finner jag inga ord.

men jag måste börja.