Det var mörkt och det var kväll,
jag hade ringt ett flertal gånger.
Pratat om allt och ingenting, men endå
försökt förklara hur mycket jag ville vara med dig.

Med en röst som inte var klar, försökte jag
förklara hur det egentligen låg till.
Men alkoholen hade tagit min ljuva stämma ifrån mig.
Efter att du slängt på luren och bett mig
försvinna, hällde jag i mig allt som kom i min väg.

De tomma glasflaskorna på bordet var
bara jobbiga att titta på, så jag började
förtvivlat kasta dem i väggen.
En förtvivlan för att du hade gett mig förhoppningar
men alltihop var en lögn.

De trasiga flaskorna låg där i bitar.
jag tittade förskräckt på dem och kände
mig precis som en av dem.
Bara att jag var ensam

Tårarna trillade sakta men säkert
ner för mina röda kinder.
Där jag satt på golvet, ensam
bland alla glasbitar insåg jag ;
Kärleken till dig är obeskrivlig.