Vita händer trevade sig fram över hans vinterbleka hy. Täcket var uppvärmt av deras egna kroppstemperaturer och under det låg dom tätt, tätt intill varandra, smekte varandras kinder och såg djupt in i varandras ögon. De hade bara varandra.

Stereon spelade ”Love is all around”, en klassisk kärleksballad från någon gång under 1990-talet och hennes tår vippade sakta i harmoni med bastrummans rogivande dova ljud. Hennes vita händer runt hans breda axlar och hans rosenröda mun nafsande på hennes hals. Hon fann hans närhet i det ögonblicket mer värdefull än allt annat och hon njöt av varje drag med fingrarna han gjorde mot den bleka, skadade hyn. Aldrig hade hon blivit älskad på det här viset. Vanligtvis låg hon aldrig stilla, kunde nästan inte sova om nätterna för att man fick lov att ligga still för att klara av det, men just nu kände hon att hon skulle kunna ligga still i all evighet och framtid för att få känna hans närvaro, hans beröring och hans passion. För att få vara del av den erotiska lidelse han utstrålade med de djupblåa ögonen i varje ögonkast han slängde mot henne. Han var den rätta. Hon kände det. Hans röda, för tillfället mycket tilltufsade hår, väckte känslor i henne som hon aldrig känt förut. Hon drog handen genom det röda håret och nafsade lätt i hans nacke och fortsatte ner mot bröstet.

Hennes hals var len och mjuk som en för tidig sommarvind i början av maj. Det fanns ingenting annat en hon. Ingen annan kunde mäta sig med hennes otämjda hår och hennes läppar lite mjukare än det finaste silke. Hennes vilda sätt kunde skrämma, men den rädslan var ingenting mot tryggheten hon utstrålade i sitt kvittrande skratt och de blänkande, mysterieinvirade ögonen som var så sommargröna att man nästan kunde känna doften av nyklippt gräs och nyutslagna syrenblommor. Han såg djupt in i hennes ögon, hon såg tillbaka. Han drog sakta bort håret från hennes ansikte som hängde ner och stod i ljuset för hennes söta potatisnäsa och de ljust rosa läpparna. Han lät blicken glida över hennes leende ansikte precis som hon bet sig i underläppen för att inte börja skratta av förtjusning av kärleken han gav henne. Han tänkte lite, och sen log han tillbaka på ett mycket respektfullt, ömt och älskvärt sätt som fick henne att kikna av kärleksspänning. Hon var en blomma, en enstaka i världen, och han lovade sig själv att vårda henne i all sin levnadstid.

I ett sovrum med immade fönster och en temperatur på över tjugosju grader, under ett täcke befann sig i det ögonblicket ett par så förälskade och lyckliga de någonsin kunde bli. Medan den kalla, lätta snön sakta dinglade ner från den ljusa gryningshimlen hade de inga planer på att gå någonstans. Inte på ett långt tag.