I Stockholm mäts avstånd i tunnelbanestationer eller gångminuter. Där jag växte upp är det 1,8 km till asfalterad väg. Jag har ingen aning om hur långt det är i tunnelbanestationer. Eller gångminuter, fast jag gått vägen tusentals gånger. Vår skolbuss hämtade oss, min bror och mig, vid asfalten. Eftersom det var 1,8 km, och inte 2 som behövdes för att bussen skulle hämta oss vid dörren, fick vi cykla eller gå eller be mamma snällt. Det gick en buss per morgon. En. Inte en ny om tio minuter eller ens om en timme. En enda buss.

Ofta önskade jag att ingen skulle sätta sig bredvid mig i bussen. Ofta var det inte heller någon som gjorde det. Jag fick titta ut på träden i skogen och på åkrarna och tänka tankar som behövde tänkas innan jag klarade av andra människor den dagen. Femton minuter tog det till skolan. Plus tiden att ta sig till busshållsplatsen vid asfalten 1,8km bort.

När högstadiet tog slut och gymnasiet tog vid i en stad istället för en liten ort blev resan längre. 1,8 km på grusväg skulle fortfarande avklaras, likaså de femton minutrarna i bussen. Men sen var det ännu en till buss, som tog femton tjugo minuter ytterligare. Tråkigare väg och jag fick sällan sitta ensam. Men träden var utanför fönstret och tankarna kunde ofta tänkas ändå.

Så tog gymnasiet slut. Dagen efter var jag mitt i den största staden i Sverige. Gångavstånd. Tunnelbanestationer. Så nära som möjligt var plötsligt bästa möjliga. Jag hade gångavstånd till jobbet det första året. Två tunnelbanestationer till Universitetet. Det stressade mig. Tankarna hann inte tänkas och inga träd hann tittas på och andras närvaro var för tydlig för snabbt. Så började jag jobba på andra sidan stan och plugga på pendelstågsavstånd och trodde att det var bättre. Det var bättre, men fortfarande inte bra. Det har jag inte förstått förrän nu. Nu, när vi bor där andra fnyser och säger Vad gör ni därute? och Varför hamnade ni där?

När jag går till tunnelbanan känner skorna grus. Näsan passerar äppelblom och hägg och nyklippt gräs. Jag ser träd och grönt nästan så långt ögat kan nå. På tunnelbanan får jag sitta själv vid ett fönster och titta på träden utanför och tänka tankar jag aldrig hinner tänka annars. Jag hinner läsa, jag hinner bläddra på ipoden, jag hinner bli trött igen och jag hinner allt det jag saknat så oändligt under så många år utan att jag förstått det själv. Jag älskar att pendla. Jag behöver pendla. Jag behöver avstånd och tid för tankar och träd. Jag behöver bo där stora björkar slår ut vid just den här tiden på året så jag kan klänga mig mot stammen och fotografera det som är bland det vackraste jag vet.