i din värld var du blyg och trevande
i min värld var du dryg och styrande
du sa att min ton var vass och menande
men det har aldrig passat mig att va lydande

du predikade högt om ditt generösa givande
men liknade mer någon kopiöst krävande
du utsåg dig själv till min prins och befriare
jag tyckte det var pretentiöst
- och ärligt talat, rätt kvävande

du ylade
"jag kämpar här för att hålla oss flytande!"
och peka ut mig som den avsiktligt sänkande
men det var du som bröt dig in i mitt hem röd och rytande
ett lönlöst försök - men också otäckt och kränkande

du beskyllde mig syrligt för fjärmande
de gånger jag föll in i tänkande
jag försökte tina upp och vara värmande
men det var tydligt att mitt sätt funkade

du hävda bestämt du visst var lyssnande
ett konstigt sätt som mest känns klandrande
till sist blev vår sits alltför pressande
vi var ständigt spända och passivt urförbannade



numer vandrar vi på var sina vägar
där ingen kan klandra den andra och svära
när våra två liv levs i olika världar

det bästa med det här var allt som vi lärde